Trettioförsta dikten

En dag märker jag det att det varit tyst redan länge, att tornsvalan inte längre med ett sriii dyker in under kanten på prästgårdens brutna tegeltak. Det är tomt när jag spejar över almkronorna, askarna, över taken så högt som ögat når mot det Mariablå. Syrsan syr långsammare med kortare stygn för att övertyga mig att det ännu är gott om tid innan höstrocken är färdigsydd att provas och tas på. Jag vill inte samla tecknen på avfärd. Jag sluter inte mina ögon för det jag ser, för det som inte låter mig slippa undan. Vad jag skall göra av tiden som läcker genom min kropp vet jag inte. Värdet skrämmer mig när jag ser att den är omöjlig att växla in i en annan valuta. Den rinner ur mina kupade händer, och upplöses i eld, ett gnistregn, innan den når jorden, som om den aldrig funnits. Den sveder inte mina händer, den lämnar ett sår som aldrig upphör att blöda som ingen ser utom de som fått sin dom och väntar. De sårades syskonskap, de blödarsjukas bortvända gemenskap. Vidöppna ögon. Träden väntar på att jag skall besöka dem. Stigarna frågar efter mig. Fåglarna som tigit länge kallar på mig. Skogen med den mjuka mossan mumlar i sömnen mitt namn och jag vet inte vad jag skall svara. Vattenståndet i sjön som i mörkret ropar på mig har sjunkit mer än en meter. Nu badar ingen längre. För den som hörde barnens röster vid strandkanten är tystnaden ödsligare. På återvägen ser du grodorna i gruset små som en vuxens tumnagel. Du vill inte hålla mig i handen. Du hör inte svalornas tystnad, de många rösterna och viskningarna. Du pekar på rännilen i bäckfåran och funderar på grodynglen i sjön hur många de kan vara. När sensommarsolen genom granarna träffar din spensliga sjuårsnacke är du redan på väg. Du plockar upp en groda från vägen stor som en vuxens tumnagel och håller den för ett ögonblick i din förstaklassnäve tills den oskadd hoppar tillbaka. Jag säger ingenting om svalorna, inte ett ord om fåglarna som tar grodor större än en sjuårings tumnagel. Och jag längtar som om det vore jag som var sju år att du skulle ta min hand och säga nu är nog svalorna framme i Afrika. Pappa, hör du så starkt syrsan spelar. 25,26.8.99

You can listen to Trettioförsta dikten online on Radio and Podcast. Open the player on this page to stream the available audio.

Trettioförsta dikten is an episode from Dikter by Folke T. Olofsson.

This episode is 00:03:27 long.

This episode was published on Mar 13, 2021.

Yes. Use the heart button on the episode page to add it to your favorite episodes list.

Yes. This page shows related episodes from Dikter when more episodes are available from the podcast feed.