Etthundrafyrtiofemte dikten

Mellan blomning och frukt rann tiden mig mellan fingrarna, omöjlig att fånga, fasthålla med dess krav på mera, Det som förlorats kunde aldrig återvinnas. Tiden aldrig återlösas när den väl förslösats. Jag såg nyponrosorna blomma vid stenmuren, kände deras söta doft fylla mitt inre rum och tiden stod still. Rönnarna vita av fräna blommor, hela träd i blom och jag stannade och såg dem blomma. Jag såg flädern vitna som i ett snöfall en doftande driva av fläderblom och det fanns ingen tid. Vår och blomning, skönhet och vällukt får tiden att stå stilla för ett ögonblick som förgår, övergår i vissnandets uppvaknande. Jag såg kronbladen falla, blomkorgarna tömmas på sina vita klasar och stå tomma, bruna och fula. Jag hade bara betraktat, inget åstadkommit medan tiden rann mig genom fingrarna med pockandet på mera. Nu förstår jag att jag ingenting förstått nu när nyponen lyser röda och svarta mot rosbuskens lövlösa taggiga grenar, bären tynger grenarna mot marken på rönnarna i väntan på sidensvansarna som en dag skall komma, fylla dem med ljudet av tusentals spröda klockor medan de skattar trädet på dess överflöd, när flädern står full av bär som druvor för dvärgar i klasar som blommorna växlat från vitt till svart. Blomningen förför, förleder och jag lät mig förblindas till att tro att vårens blomning är ögonblicket när är allt är fulländat fyller sin form verweile doch du bist so schön! medan fruktsättningen, växandet, mognandet inte är värt att betrakta i sitt skenbara vissnande, sin gråhet. Bländad av vår och blomning av krav att själv slå ut, tyngden av kronblad på mina axlar, att fånga det flyktiga ögonblicket, njuta mer, uppleva mer, prestera mera, förmera, talkören att allt är slut när blomningen är över, att tiden runnit mig genom fingrarna! Oktoberdagarna efter Brittsmäss, när frosten kommer vilken natt som helst när det är sent, snart försent för det som ännu blommar, talar ett annat språk, svarar de röda och svarta nyponen, fullbordade rosor, fulla av frön, svarar de gulröda rönnbärsklasarna förvandlade från skräp till fröfyllda bär, svarar de svarta fläderbärens korgar, fläderblommens fruktsamma metamorfos, att allt har sin tid att det tar tid, att det får ta sin tid, att låta det ske som sker med nyponrosor, med rönnblommor, med fläderblom med livet. Jag kupar mina händer och fyller dem med nypon, med rönnbär, med svarta fläderbär. Som om inte livet skulle få ta tid. Som om inte våren och hösten får ta sin tid. Som om mognandet skulle vara förslösad tid. Som om inte varje tid var sin egen fulländning. 13.10.2017

You can listen to Etthundrafyrtiofemte dikten online on Radio and Podcast. Open the player on this page to stream the available audio.

Etthundrafyrtiofemte dikten is an episode from Dikter by Folke T. Olofsson.

This episode is 00:04:09 long.

This episode was published on Apr 3, 2021.

Yes. Use the heart button on the episode page to add it to your favorite episodes list.

Yes. This page shows related episodes from Dikter when more episodes are available from the podcast feed.