Sjuttonde dikten

Lettisk höst Det är senare än de nedfallna äpplena i grusgången syrliga utan bruna fläckar, senare än det ljumma diset, ljuset inifrån från en hemlig lampa som ingen kan finna i de säkras skallgång. Detta är glasvingarnas tid. Kreaturen står stilla i gråregnet synliga mellan stammarna. Löv på väg mot mull. Allt har fallit. Först den röda armén, inte för första gången, och de ofrivilligas tåg klarerades mot öster, sedan den svarta spindelarmén och kristendomsundervisningen återinfördes i skolorna medan salvorna sönderslet de värnlösa i Salaspils, sedan den röda i oktober fyrtifyra för att stanna och boskapsvagnarna rangeras åter till arkipelagen. Den som närmar sig dig går över gravar. Under sanden ligger de döda: dina, de andras, allas. Utan smärta slipper ingen dig nära. Too much pain too much suffering too much sorrow Inte ens på ditt eget språk kunde jag säga det i kamomillångorna i ditt kök för att lindra barnens hosta för alltid utanför, skonad. Gudsmoder med den stympade högerarmen, utan hand pekar du på barnet, flickan i din famn. Det måste vara du, det kan inte vara någon annan än du, som tar upp detta stympade barn i din famn och håller henne intill dig i din son och hennes barn och din son blir till ett i din smärta. Under viadukten går de breda dubbelspåren, spårarbetarna går undan för tågen från Saulkrasti, för det ensamma loket, nymålat, tungt, som passerar. Alla på perrongen som väntar att få resa dit de själva vill känner hur marken skakar. Känner också de andra de på andra sidan muren, taggtråden, i fängelset, när det tunga loket kör förbi? Någon iakttar mig, ett öga i ett kikhål ur ett brädskjul på muren. Jag känner ingen fruktan. Utanför muren står ett äppelträd. En gammal man plockar äpplen i sin väska. När jag går för att söka mig ett finns inga kvar och en kvinna tilltalar mig på ett språk som jag inte förstår. Jag kommer aldrig att få veta vad hon sade, men av en kvinna så gammal som hon, så gammal som kvinnorna som med jordstrimmiga fingrar sålde höstastrar utanför kyrkogården, fick jag veta hur det gick till när hon fördes bort med sin mor, att den unge soldaten var hövlig och gav rådet att ta med en extra filt, att hon som återvänt utan man och barnlös efter vreden förlät ligisten som i julas stulit hennes portmonnä: har han någon enda som ber för honom frågade du och förlät och bad som den enda på denna sida för en som aldrig kallades vid namn. Nu förstår jag att förbönen har tusen fina rynkor, en landsförvists ansikte, en åldrad sjuksysters ögon, jordstrimmiga fingrar. Ett tålamod som jorden. Kan de dömda i fängelset, rånarna och dråparna, se järnvägsspåren, kan de också se kyrkogården. De kan se röken från en brinnande avskrädeshög. När jag går över gräset, höstlöven, över den fina sanden under det tunna täcket av gräs, vet jag något djupare än gravarna. Jag ser vad de inte kan se, inhugget på de nya gravstenarna, att korset kommit tillbaka som på de gamla. Under träden trängs de döda aldrig glömda namn och datum. I skymningen går jag förbi en vittrande ängel av asfalt och cement. En gumma står stilla som ett träd bland träden vid sin grav. Jag går förbi, vår tystnad snuddar vid varandra och när hon ser på mig förstår jag plötsligt vad hon säger. Detta är glasvingarnas tid. Hjorden är stilla. Regn på ull. oktober 1998

You can listen to Sjuttonde dikten online on Radio and Podcast. Open the player on this page to stream the available audio.

Sjuttonde dikten is an episode from Dikter by Folke T. Olofsson.

This episode is 00:05:37 long.

This episode was published on Apr 2, 2021.

Yes. Use the heart button on the episode page to add it to your favorite episodes list.

Yes. This page shows related episodes from Dikter when more episodes are available from the podcast feed.